Ett ögonblick, ett minne.

I ögonvrån ser jag den lilla solen. Gyllene mot det bruna fjolårsgräset. Den är ensam sånär som på två knoppande kamrater. Men det är tillräckligt för att jag på ett ögonblick ska kastas drygt 40 år tillbaka i tiden.

Jag anfaller ytterdörren och kastar mig in i köket. Förmodligen har jag sprungit hela vägen hem. I handen har jag fem sönderkramade tussilago. Nu ska de traditionsenligt placeras i den där speciella äggkoppen. Vi är lika lyckliga båda två. Mamma och jag.

När nuet kallar på min uppmärksamhet ligger jag på alla fyra vid Rinnasjöns strand med kameran i hand, akterkastellet pekande mot zenit och med blöta knän. Mamma är borta sedan länge, men minnet är varmt och starkt. Jag tror att det luktade stuvade makaroner och falukorv. Den gången i köket.

Trivia: "Tussilagon kallas också hästhov eller hästhovsört. Det behövs bara en liten snöfri markplätt för att de lysande gula tussilagoblommorna ska titta fram. Blomknopparna har utvecklats redan under föregående höst och därför är tussilagon redo att blomma mycket tidigt om våren. Blommorna öppnar sig bara under soliga dagar och är mycket populära bland de första humlorna och fjärilarna."

Våren är här!

Sol över bygden och tranor i par på var och varannan åker. Naturen vaknar och vi bjuds återigen vårens överflöd.

Vid Rinnasjön jagar en starflock fram.
Än är de i luften, än slår de på åkern eller i det ensamma trädet. Snart lyfter kartfjärilen vid Åsabackarna. I alla fall lugna dagar. De flyger inte vid vind.

Ute vid Maderna är myrmarken mättad. Flödet är högt och den gamla stenbron klarar sig precis. Harar och rådjur gör mig sällskap längs vägen. Dammbäcken är en virvlande dröm i grönt och blått. Strömstaren är på plats. Den sitter på samma sten som sist. Betraktar världen ur sitt eget perspektiv.

Det är nästan skymning när jag rullar in på gården. Det är fortfarande ljumt i luften, och doften... Kan vi ställa undan sparken?

Torpet Linneberg.

Temperaturen ligger på 14° och det blåser hårt från väst. Jag går genom betet vid Änghemmet och ytterligare en bit in i skogen. Snart står jag vid grunden av det gamla torpet Linneberg och lyssnar till suset i gran och tall. Samma sus som den siste boende i stugan, Martin Åström, kunde höra när han stod på tunet. Om Martin vet jag ingenting. Men jag anar att omgivningarna var vackra och villkoren hårda.

På väg tillbaka till bilen får jag sällskap av ringduvor. Två korpar kommer över ån, upp över Änghemmet och sveper in över skogen. De hör till. Överallt knopp.

På P1 frestar EBT själsfriden. Leder sitt parti i en nationalkonservativ riktning.
P2 och klassisk musik ersätter det kristdemokratiska positivet.

Åsbodalen bjuder på knipa och tofsvipor. Skogsvägarna hemåt är en lisa för själen.

Naturen vaknar.

Bore retirerar och isen släpper sitt grepp om land och sinne. På Lillön har ett tjugotal skarvar tagit plats. Fiskmåsarna är lika många. Själv sitter jag på Sandviksberget och dricker kaffe. Det drar kallt utifrån sjön och det växlar mellan sol, regn och snöblandat. Badet är fortfarande ingen byggarbetsplats.

På Bilradion P1. Annika Strandhäll drar en lans för den föräldravecka som blev tre dagar. Ett första steg. Man ska kunna ha småbarn, arbeta heltid och göra karriär. Gick inte det förut? Ingen ska behöva välja. Ingen eftertanke. Business as usual. Framsteg, ingen väg tillbaka. Den enda vägens politik?

Småvägarna är mjuka, men snart nog ska de torka. Solen hittar ned mellan tall och gran. Stensjöns is har blånat.

Jag kan inte låta bli att åka genom Åsbodalen på hemvägen. Tofsvipor, sångsvanar och en ormvråk som ryttlar över åkern upp mot Laggarp.

Nu blir det isterband och dillstuvad potatis. Kanske en stund i fåtöljen med Bergengrens bin.

Beskurna möjligheter.

Jag står här i nuet, framför och bortom finns evigheten. Ser ut över vattnet. Ett storskrakepar tröstar efter ett naivt försök att ta mig fram till SJÖN, Sommen vid Övrarp.

Det är bebyggt där vid stränderna. Bygglov är inga problem. Strandnära. Möjligheter för de få. Beskurna möjligheter för flertalet. Jag föredrar vidderna och den orörda naturen. De oftast storartade folktomma scenerierna.

Gråtrut och skarv på Lindön, tranor vid Korskälla. Våren är på väg med stormsteg. En ny, lik men samtidigt olik de gångna.

Hittar jag tussilago så ska jag gå till kyrkogården. Snart är fiskgjusen här.

Idag Åsbodalen.

Igår fornlämningar vid Rinna, idag en tur genom Åsbodalen och små härligt leriga grusvägar hem genom skogen. Vid Bötinge patrullerade en ormvråk luftrummet över åkrarna. Länge och väl. Bortåt Förmo till, två tranor och grågäss.

På radion berättar författaren Lasse Berg om boken ingen vill skriva. 2016 var Lasse och hans fru Ingrid ute och reste i Sydafrika när de fick det där telefonsamtalet som fullständigt raserade deras tillvaro. Deras dotter Linda, 34 år, hade just förblött i parets lägenhet efter vad som skulle visa sig vara en fullständigt osannolik olycka. Lasse förstod direkt att detta var oåterkalleligt och att han aldrig mer skulle få en kram av sin dotter... Hur reser man sig efter något sådant? Nej...

Vid Polackhemmet blommar vintergäck och snödroppar. Naturen vaknar.

Boken heter: Ändå inte försvunnen.

Strömstare och tofsvipa.

Åsbodalens blå band har breddats sen sist och Kårarpsbäcken, som sommartid inte är något annat än just en bäck, gör sitt bästa för att fylla på Åsboån. Tofsviporna är här och Lillån bjöd på ännu en strömstare. Efter snö kommer regn.