Säteriet-Åsbodalen-Slästorp.

Svarta pärlan glider ut på lagom nattfrusna grusvägar. Solen gör sitt bästa men lyckas inte riktigt tina upp underlaget. Vid Svartån bär maderna en vandrare och jag skrämmer upp två gråhägrar. De är tillbaka. Vid bäcken genom Säteriets bokskog sitter två Strömstarar. Över Sättertorpssjön kråkor och korpar. Lillån i höjd med Norra Kvisslehult bjuder på ännu en strömstare.

Vid Trappan öppnar sig Åsbodalen. Först vädervisparna, sedan lätt gröna åkrar och det blå bandet, Åsboån.
Mot Hogården till, två ormvråkar. Plötsligt får de sällskap av en betydligt större fågel. Hållet är långt och inte ens i kikaren går den att artbestämma. Men det kan bara ha varit örn? Mellan Slästorp och Polackhemmet minns jag att det är damernas tremil. På radion hör jag att den omöjliga norskan dansar hem guldet. Men Frida Karlsson! Vilken VM-debut!

På en annan kanal diskuteras hårdare tag mot tiggare, brottslingar och migranter. Olika budskap, men samma oförsonliga ilska. Och åsikterna är fast förankrade i samma politiska bottenplatta. Den som yrkar på att tagen måste bli hårdare, strängare, bryskare.

Nästan hemma stannar jag vid Strömslund. Betraktande knölsvanar, knipor och gräsänder tänker jag: Humanismen måste till slut stå som segrare. Vi människor har en fantastisk förmåga att hålla flera tankar i huvudet samtidigt.

Det smyger fortfarande en konstnär i skogarna.