Jag är inte säker på att jag kände naturens och hembygdens värde på samma sätt när jag var ung. Men vid en viss ålder greppar hemlandskapet, hemorten tag i en och blir där. En bygd att älska är en gåva. Det är en förmån att kunna hänga på sig ryggsäcken och vandra iväg mot den taggiga granskogshorisonten, ut på slätten, längs åarna eller runt de många sjöarna.
En av dessa sjöar är Sommen. Min barndoms, min uppväxts och mitt livs sjö. Här stryker jag ofta kring inkännande naturens storhet. Idag vandrar jag omkring i ett april väntande på den riktiga värmen. Den ska anlända lagom till påsk. Skäggdoppingen bygger under hägerns överinseende, gråtruten cirklar en bit ut och uppifrån skogen hör jag några korpar.
Som sagt: Det är en gåva. Men trots det vackra för mina ögon känner jag den kalla vinden i ansiktet och en sorg, eller om det är ett vemod?
Sakta förändras miljön runt den gamla issjön, klarvattensjön Sommen. I cirka 10000 år har man haft fri sikt och kunnat röra sig fritt nästan överallt längs stränderna. Men nu dyker ny bebyggelse upp och med den grindar, privat och förbudsskyltar. Fler människor, fler båtar, fler vattenskotrar, mer asfalt och en förändrad ljudbild. Det går fort. Kommunerna ska växa, rörelsefriheten minskar.
I de så kallade "framstegens" spår blir ofta diskussionen kring biologisk mångfald, den allmänna miljövården och allemansrättens krav på utrymme, utarmad och ensidig. Alarmisten och "naturmuppen" anses mer än lovligt naiv. Det pekas finger. Skog och mark finnes i överflöd. Gå någon annanstans!
Naturen utgör en resurs som ska utnyttjas. Den verkar inte längre ha ett egenvärde. Det skapas i och för sig skyddade områden och naturreservat. Det är bra. Men de tenderar att bli undantag. Öar i ett hav av utbyggnad och monokultur. Natur är så mycket känsla och naturskydd får aldrig bli för vetenskapligt.
Sjön är 10000 år gammal. Ett liv är kort. Det är vi människor som har bråttom, som har korta perspektiv.
