Och självklart, berget. Ännu en gång. Lockande, oemotståndligt. En utsiktsplats med det gångna i tanken och det nuvarande för ögonen. Nedanför; gräsänder, skäggdoppingar. Långt därute, två svanar som snövita segelbåtar mot horisonten. Skarvarna vaktar åter Lillön. Har fiskgjusen tagit plats på Blåvikslandet?
"En gång var vår sommar
en evighet lång.
Vi strövade i soldagar
utan slut en gång.
Vi sjönk i gröna doftande
djup utan grund
och kände ingen ängslan
för kvällningens stund.
Vart gick sen vår evighet?
Hur glömde vi bort
dess heliga hemlighet?
Vår dag blev för kort.
Vi strävar i kramp,
vi formar i strid
ett verk, som skall bli evigt –
och dess väsen är tid.
Men än faller tidlösa
stänk i vår famn
en stund då vi är borta
från mål och namn,
då solen faller tyst
över ensliga strån
och all vår strävan syns oss
som en lek och ett lån.
Då anar vi det villkor
vi en gång fick:
att brinna i det levandes
ögonblick,
och glömmer det timliga,
som varar och består,
för den skapande sekunden,
som mått aldrig når."
Karin Boye
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar