Det är lätt att tro. Bara i vår kommun finns åtskilliga ruiner efter gamla stugor och gårdar. Många av dessa platser är till gagn för kommande generationer märkta.
Det sticker helt enkelt upp skyltar lite varstans mellan gamla buskar och torparblomster.
Vilka var alla dessa människor som trampade gamla stigars rötter blanka och höll det gamla kulturlandskapet öppet?
Det får vi aldrig veta. Man anar, men greppar inte fullt ut. Det är lätt att gripas av vemod och ödmjukhet när man står i det som fordom var någons trädgård. Slitet, vedermödorna, men också skönheten anas. Fattigdom och torparsvält smög i buskarna. Men naturen var vacker, koltrasten sjöng och då som nu väntades sädesärlan om våren.
Igår passerade jag Freby på väg hem efter en tur genom Åsbodalen. Det är lätt att fara förbi medan man kastar ett öga genom bilrutan. Det är precis vad jag har gjort åtskilliga gånger. Men just igår fick jag en impuls att stanna. Idag är det igenväxt. Mycket skog och kratt. Någon åtlar för vildsvin. Men stående där försökte jag tänka bort det som är. Fram trädde ett annat landskap, en annan tid. Det gamla bonde och kulturlandskapet. Det måste ha varit vackert där vid Freby.
Enligt uppgifter från Föreningen Krafttaget är Freby en gammal gård. Den lär finnas med på en karta från 1660 och är i så fall samtida med tåget över Bält, freden i Roskilde, och häxprocessernas kulmen i Sverige. Tanken svindlar.
Någon gång efter 1973 plockades kåken ned. Många andra torpställen kring Boxholm gick ett annat öde till mötes. De eldades ned. Freby var en i jämförelse ganska ansenlig gård. Vem var den siste brukaren Anders Häll och varför blev han den siste på gården?
Längs vägen blommar samma blommor som då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar